tisdag 6 mars 2012

The Iron Lady

Förra helgen var jag och såg The Iron Lady på bio. Bara dagen efter vann Meryl Streep en Oscar för sin insats som Margaret Thatcher i filmen, och jag måste säga att jag tyckte att det var välförtjänt.

Jag har aldrig skrivit en filmrecension här på bloggen förut, och jag tänkte inte direkt börja med det nu. Istället blir det här bara lite om mina tankar kring filmen, eftersom jag verkligen gillade den.

***SPOILERVARNING!***

 Först och främst tyckte jag att det var ganska synd att jag kände till så lite om Thatcher sedan innan. När man läser historia i skolan läser man ju ofta bara om sitt eget lands historia och det som påverkat det egna landet (eller sådant som alla bör känna till, såsom exempelvis franska revolutionen). Jag visste i princip ingenting om vad som hade hänt i Storbritannien under Thatchers styre, och förutom att hon just kallades "Järnladyn" och var Storbritanniens första kvinnliga premiärminister visste jag inte heller så mycket om Margaret Thatcher som person och premiärminister. På grund av detta var det svårt att avgöra hur sann bilden av henne var.

 Hur som helst kunde jag inte låta bli att beundra henne. En oerhört stark kvinna som vågade trotsade kön och klass i en tid när detta var så ovanligt. Hon visste vad hon ville med sitt liv och hon var inte rädd för att ta för sig. En av de bästa scenerna (enligt mig) var när hennes pojkvän Denis skulle fria till henne. Margaret börjar prata om hur hon inte tänker bli en hustru som ger upp sitt eget liv för att ta hand om hem och barn, hur hon vill fortsätta uppfylla sina drömmar eftersom "One's life must matter!", och Denis bara ler och säger något i stil med: "But darling, that's why I want to marry you." Det var så fint. Och det var inte bara någonting han sade heller. Visst klagade han, men han stannade vid hennes sida ända till sin död. Det är kärlek.

 Sedan alla scener där Thatcher tog sig an alla de fördomsfulla männen. Underbart. Hon satte dem alla på plats, var så oerhört smart och hade alltid svar på tal. Hon visste vad hon ville och hon bad aldrig om ursäkt för sina ambitioner.

 Däremot är det intressant att se just hur Thatcher agerar som ensam kvinna med mycket makt bland en massa män. Både hur det inte verkar bekomma henne i början, medan hon - allt eftersom tiden går - blir allt mer oförskämd mot sina manliga kollegor. Hon gör bort dem, nästintill mobbar dem och kallar dem fega och svaga. Visst var det säkerligen många av männen i hennes närhet som var svaga, som bara tänkte på sina karriärer och som egentligen inte ville göra någonting. Fast var hon tvungen att sänka sig till deras nivå, bli som dem? Jag är medveten om att det är en svår balansgång, men jag kan inte låta bli att tycka att det är hemskt att se, inte bara i The Iron Lady utan även i många andra filmer och böcker, hur kvinnor i maktpositioner förändras och inte för ett ögonblick kan visa sig svaga. Till slut slutar Thatcher att lyssna på sina manliga kollegor eftersom hon inte anser att de har någonting vettigt att komma med. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men hon blir - trots att hon fortfarande är beundransvärd - en av dem som jag föraktar. Alla människor behöver hjälp ibland, men av rädsla för att inte visa sig stark nog (för att på något sätt bekräfta för sina motståndare att hon som kvinna egentligen inte alls klarade av sin makt) blir hon istället "svag", eftersom hon inte vågar släppa in någon annan. Förstår ni hur jag tänker?

 I beskrivningen av filmen står det att den fokuserar på det pris Thatcher fick betala för sin makt. Det är sorgligt att hon inte hann umgås mycket med sin familj, framför allt sina två barn. Jag satt mycket och tänkte på det, varför man aldrig tycks kunna ha båda. Familjen (eller i alla fall barnen) är förhoppningsvis ändå de som alltid kommer att vara kvar, medan en karriär en dag måste ta slut.

 Sorgligt: att en av världens mäktigaste kvinnor inte längre kan gå och handla sin egen mjölk. Ibland är ålder bara hemskt och förnedrande.

 Trist: att filmen var lite seg emellanåt i nutidsbitarna.

 Annars: var det full fart i återblickarna. Till och med min pappa hoppade till i biostolen.

 Sist men inte minst hade filmen många tänkvärda citat. Kunde inte hitta alla på IMDb, men här är några av dem:
Airey Neave: If you want to change this party, lead it. If you want to change the country, lead it.

Margaret Thatcher: Watch you thoughts for they become words. Watch your words for they become actions. Watch your actions for they become... habits. Watch your habits, for they become your character. And watch your character, for it becomes your destiny! What we think we become.

Margaret Thatcher: It used to be about trying to do something. Now it's about trying to be someone. 


Ja, förresten. Har ni inte sett den, tycker jag absolut att ni ska göra det. Om inte annat för Meryl Streeps fantastiska insats.

4 kommentarer:

  1. jag ska läsa hela inlägget när jag sett filmen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, vill inte läsa spoilers ifall jag skulle få för mig att se den! Men de sa en grej på ett genus-seminarium om den filmen, att är det inte lite konstigt att de valt att göra filmen medan hon lever? Man brukar tydligen göra filmatiseringar av män efter deras död. Har ingen koll på det här själv, men det lät lite knäppt. Som om man inte har samma respekt för en mäktig kvinna som en mäktig man.

      Radera
    2. Har faktiskt inte alls tänkt på det. Fast sedan kan man ju säkert vända och vrida på det. Det kan ju även vara en form av hyllning att göra en film om någon som fortfarande lever - de får ju faktiskt se att de var uppskattade. Har man inte gjort någon film om en levande man? (Det där lät knäppt, men du fattar. ;))

      Sedan ska Thatcher vara väldigt senil just nu, så jag är inte säker på hur medveten om filmen hon är. Och det kan jag i så fall tycka är hemskt. Eftersom hon på så sätt inte kan se filmen och antingen godkänna eller kritisera den (har inte alls koll på om hon uttalat sig på något sätt).

      Radera