onsdag 23 maj 2012

Bröderna Lejonhjärta som film - Igen?

Har ni hört? Bröderna Lejonhjärta, en av mina absoluta favoritböcker och även en av de bästa filmatiseringarna som någonsin har gjorts av en favoritbok, ska bli film. Igen. Det står i den här artikeln i DN av Nicholas Wennö.

Tydligen så har Tomas Alfredson, regissören som gjorde Låt den rätte komma in och nu senast den brittiske spion-thrillern Tinker, Tailor, Soldier, Spy (som jag ännu inte har hunnit se!), köpt rättigheterna till att göra film av boken ännu en gång. Budgeten kommer att vara en av de största inom svensk film någonsin, och enligt artikeln tänker man sig mer en film i stil med Sagan om Ringen, än något liknande mot 70-talsversionen som jag älskar.

När jag läste det här visste jag inte riktigt vad jag skulle tänka. Å ena sidan älskar jag ju storslagna episka berättelser som Sagan om Ringen, och Bröderna Lejonhjärta har ju utan tvekan alla ingredienser för att bli just så storslagen och episk. Det är en saga om liv och död, kampen mot ondskan, broderskärlek, lojalitet och pacifism. Det skulle kunna bli hur fantastiskt som helst.

Problemet är att det redan är så fantastiskt, men på ett annat sätt. Jag tillhör en av många som har växt upp med Astrid Lindgren, hennes böcker och filmatiseringarna av dessa. Ända sedan jag var liten var sagorna alltid mina favoriter och jag har därför alltid tyckt bäst om Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och Mio, min Mio. De var fantasy innan fantasyn blivit känd, storslagna sagor om gott och ont som var läskiga och spännande. Jag minns att min mamma försökte läsa just Bröderna Lejonhjärta högt för mig och mina syskon, men hon hann aldrig längre än till första meningen förrän hon var tvungen att sluta. Hon visste vad som skulle hända, men det visste inte vi. Jag läste ut boken på egen hand och har älskat den sedan dess.

70-talsfilmatiseringen har jag sett hundratals gånger, både som film och som tv-serie, och enligt mig är den (liksom andra Astrid Lindgren-filmatiseringar) bland det bästa som har gjorts inom svensk film någonsin. När jag hör de första tonerna av Björn Isfälts instrumentala musik - som är temat för hela filmen - får jag gåshud. När Skorpan börjar berätta historien känner jag (liksom min mamma) tårarna bränna, och när Jonatan kommer gående kan jag inte låta bli att hålla med Skorpan om hur god och vacker han är. Jag kan till och med (nördigt, jag vet) citera hela filmen utantill.

Med andra ord: för mig är den här filmatiseringen inte bara en vanlig filmatisering. För mig så spelar Staffan Götestam och Lars Söderdahl inte bara Jonatan och Skorpan, de är Jonatan och Skorpan. Samma sak med de andra skådespelarna. När jag läser "dödstraffa mig hit och dödsstraffa mig dit", hör jag Allan Edwalls röst i mitt huvud. Och när jag läser "Stridens dag! Befrielsens dag!", då hör jag det med Per Oscarssons röst.

Som om det inte var nog så finns det något så... naturligt, med filmen. Det känns som om man är där, det känns som om det här skulle kunna hända. Det känns inte som om Nangijala är något mystiskt fantasy-land, utan verkligen som en plats som man skulle kunna komma till en gång. (Vilket i och för sig kan bero på att scenerna i Körsbärsdalen har spelats in på Österlen, där jag ofta är på somrarna). Jag undrar var man kommer att spela in filmen nu...

Självklart kommer jag att se denna nya filmatisering när den kommer en dag. Jag kommer med största trolighet inte att kunna hålla mig borta. Men det kommer verkligen att kännas märkligt att höra andra skådespelare säga samma sak, och jag undrar om de någonsin kommer att bli annat än just skådespelare för mig. Det kommer verkligen att krävas någon extremt skicklig för att få mig att tänka bort från originalet.

I artikeln står det även att man idag har helt andra förutsättningar för specialeffekter, bland annat med tanke på Katla och Karm (varav den sistnämnde inte är med i filmversionen). Och det stämmer ju. Fast samtidigt förstår jag inte riktigt hur man kan göra Katla bättre. Det kanske bara är jag, men finns det något läskigare än Katla? Finns det något äckligare än Katla? Finns det något ljud som är värre än det som hörs alldeles innan hennes förlamande eld sprutas mot de stackars flyende på slagfältet? Katla må vara gjord med de effekter som fanns på 70-talet, och de må vara förlegade jämfört med vad vi kan åstadkomma idag, men jag vet samtidigt inte en enda drake i någon modern film som jag har varit lika rädd för, och fortfarande är.

Nu kanske det låter som om jag är väldigt negativ mot denna nya filmatisering. Det är jag inte, åtminstone inte så mycket. Jag tycker att det kommer att bli väldigt spännande att se vad Alfredson kan komma fram till, och jag är säker på att resultatet kommer att bli väldigt annorlunda mot vad vi tidigare har sett. (Vilket nog också är anledningen till att jag kan acceptera att filmen görs om). Fast samtidigt är jag också säker på att ingenting kommer att kunna konkurrera ut den version som kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.

För Bröderna Lejonhjärta är inte bara en storslagen episk saga. Det är även berättelsen om Jonatan och Skorpan som är beredda att ta sig igenom liv och död för att rädda varandra, och som båda var så modiga att de fick heta Lejonhjärta istället för Lejon när de kom till Nangijala. Denna starka syskonkärlek är för mig väldigt viktig, och jag hoppas verkligen att den kommer att få vara kvar och lysa igenom, oavsett vem som kommer att spela dem den här gången.

4 kommentarer:

  1. Väldigt kul och bra inlägg! Jag håller helt med dig, Bröderna Lejonhjärta är så otroligt bra. Både filmen och boken. En ny film tycker jag ska bli riktigt spännande, men som du säger så går det inte att ersätta det magiska i 70-talsfilmen. Den har en speciell stämning som ett storslaget och modernt fantasyäventyr aldrig kommer kunna få. Nu måste jag ta att både se och läsa om Bröderna Lejonhjärta, blev så sugen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Och håller helt med dig också. Den har någonting visst, men det kanske också är för att man har växt upp med den. Tänkte på det efteråt, dagens barn som växer upp med alla specialeffekter kanske inte alls får samma känsla av Katla, exempelvis... Haha, ja, blev också sugen! :)

      Radera
  2. Vad roligt, jag pratade med en kompis om det här ikväll! Håller med dig Emma. Vilket bra inlägg! Jag vill absolut inte ha en Saganomringenaktig Bröderna Lejonhjärta, då kommer jag inte se den... Jag såg filmen första gången när jag var sju, precis som Ronja, och de har en speciell plats i hjärtat. Det går inte att komma ifrån det. Men å andra sidan har jag inte sett så många av Alfredsons filmer så jag ska kanske inte döma ut den (helt) på förhand.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna! Ja, det ska hur som helst bli intressant att följa... :)

      Radera