Ljuset som visar vägen

Den 13 december bidrog jag med en text till min tyska författarvän Constanzes julkalender. Här kommer texten i sin helhet för den som är intresserad. Läs gärna! Och god jul till er allihop!

Bussen fastnar i bilköer på väg in till staden. Rusningstrafiken kan hålla en pendlare kvar vid Peripheriquen i timmar men just ikväll har jag ingenting emot det. Utanför fönstret lyses mörkret upp av tusentals bilar, gatlyktor och reklamskyltar. Bilarna tutar högt. Runt omkring motorvägen ligger företagsbyggnader med stora blinkande skyltar på taken. Kläder hänger på linor utanför fönstren till några av bostadshusen, här och där skymtar en och annan julstjärna. Kaféerna som skymtar mellan gränderna nedanför vägen har klätt in markiserna med granris. Det är blott en vag försmak av det som väntar.

När jag skymtar den upplysta mjölkvita basilikan Sacré-Cœur på sin kulle piper barnet inom mig förtjust och utbrister: ”Titta så vackert det är!” Mitt vuxna jag, den jag är och den jag blivit, säger ingenting. Ibland blir världen vackrare när ögonblick av förundran och skönhet får vara sina egna. Ibland finns det ändå sådant som ord bara förminskar.

Jag är på väg till staden jag alltid var menad att komma till. Det var visst Hemingway som sade det – att om man känner sig hemma på en plats där man inte är född, då var det meningen att man skulle dit. Ett sökande ljus far förbi över himlen, som från en fyr. Det försvinner bort och kommer tillbaka, det är mjukt och varmt. En fyr varnar skeppen så att de inte ska komma för nära och gå på grund. Det här ljuset är ingen varning. Det är det allseende ögat som varsamt vakar över alla de som lever och bor här. Jag minns första gången det ljuset tändes. Jag stod mitt i en jublande folkmassa medan fyrverkerier lyste upp himlen. De dundrade så högt att vibrationerna kändes ända in i hjärtat. Jag var omgiven av min familj och jag tänkte att den här staden, denna fantastiska staden, den är mitt hem. Jag minns att jag tänkte att jag alltid skulle kunna hitta tillbaka hit. Ljuset skulle visa mig vägen.

När toppen på Eiffeltornet blir synligt är klockan prick åtta. I detsamma börjar tusentals små lampor blinka och gnistra, det glittrar och sprakar som fyrverkerier. Ljuset som kommer från toppen på tornet fortsätter att svepa över himlen. Jag känner mig med ens fullständigt lugn.

Än en gång har ljuset lett mig hit och jag är hemma.